Allt som pågår…
–Allt händer hela tiden, funderar femåringen och tittar på fem nyckelpigor, som stillsamt kurar i en gammal lerkruka. Det är vår i Kulladal i Malmö och femåringen och mormor går runt i trädgården och letar efter småkryp. Med ett nyinköpt förstoringsglas blir hela världen stor och de minsta kryp har både ben och ögon. Nyckelpigorna kurar i skuggan vid det gamla brunnen. Med ett förstoringsglas i handen upptäcker femåringen både gråsuggor och maskar runt brunnslocket. Och tusen frågor stannar runt äppleträden och mormor mår så bra som en mormor bara kan, när hon för några timmar blir den viktigaste personen i världen, som kan svara på precis allt, åtminstone vad det gäller nyckelpigor, gråsuggor och maskar.
En mormor har tusen åldrar. När det gäller barnbarnet och gråsuggorna är mormor en sådan där rejäl mormor, som kan hantera snuva, nerkissade byxor, näsdukar och gråsuggor, såväl som maskar, fågelbajs, blomknoppar och glasspapper. En mormor kan trolla med både armar och ben och mår förträffligt bra av att vara både behövd och bäst i världen…
Och allt pågår hela tiden. Mormodern hade minsann hört att den där Bob Dylan var i Malmö samtidigt som gråsuggorna och maskarna ringlade sig runt brunnslocket. Och som mormor med rejäla yllebyxor och halsduk runt halsen blir hon ung samtidigt som åldern ju finns där, fast nästan osynlig. Han (Bob Dylan) uppträdde i Hyllie, inte alls långt ifrån både mormodern i sina yllebyxor och barnbarnet med sitt nyinköpta förstoringsglas. Och är man ung eller är man gammal, som en mormor funderar. Och säkert sjöng han Just like a woman och förstås Blowing in the wind visst var det som om en mormor flyttades tillbaka i tiden med barnbarn och förstoringsglas och var tillbaka i sextiotalet med dess hissnande framtidstro på att världen var ett bra ställe, där man minsann skulle se sig om, leva och sen fundera….på vad man skulle göra när man en gång blev stor…och stor blev man ju aldrig på riktigt och fortfarande så går mormor där och funderar på vad hon egentligen ska göra och niger för gamla gubbar, som förstås är i hennes egen ålder. Och aldrig blir någon som var med om det häftiga sextiotalet riktigt vuxen på allvar, som det verkar, tror mormor och mormors väninnor, som också går och funderar på vad de egentligen ska göra, när de nu är stora, som det tycks…
Och visst är det också säsong för drömmar, just nu…drömmar om att cykla till Vissefjärda med nypumpade däck och en picknickkorg på pakethållaren och förstås några stopp på vägen. Det är stoppen, som är de viktiga, som en cykelfantast deklarerade, förutom själva planerandet av turen. Ibland räcker det med att planera själva resandet och strunta i att resa, som någon vettig person förklarade, som ofta reste på kartan, men som tröttnade, när det skulle bli handling av. I stället satt han i sin sköna fotölj där hemma, läste om platserna, som skulle besökas och njöt. Kanske spelade han musik från landet, lagade maten och var sedan alldeles nöjd. Det finns tusen sätt att leva på och inga sätt är att förakta…och ingenting måste man egentligen…utom att leva det där livet, som man nu fått…
Som en mormor, som aldrig kan bestämma, om hon är gammal eller ung, snygg eller ful, duktig eller oduglig eller helt enkelt bara en vanlig mormor, så är hon otroligt tacksam över att barnbarnet lyssnar och tycker att hon är världens bästa, nästan i varje fall och efter att ha tillbringat en hel dag på TEKNISKA MUSEET, lovar femåringen, att när han blir pilot, då minsann…ska mormor få flyga, häftigt och högt över hela Kulladal och alla gråsuggorna…
Leave a Reply