En bro som behövs
På torsdag är det tio år sedan Öresundsbron öppnades för trafik. Delar av den tillverkades i Karlskrona och utskeppades härifrån till Lernacken. Blev det en succé eller bara ännu ett av dessa monument som politiker har för vana att bygga för att sätta spår i historien?
Sverige har nu broförbindelse med kontinenten, en förbindelse som blir ännu kortare den dag om åtta år då Fehmarsundsbron också står klar. Samtidigt bör snabbtågsbanor stå klara för att göra närheten till kontinenten optimalt god. För det var ett svensk krav i förhandlingarna med Danmark att Öresundsbron skulle följas av en Fehmarnbro.
Miljörörelsen rev upp mycket damm när bron skulle byggas. Olof Johansson, som då var miljöminister i den borgerliga regeringen, avgick i spektakulära former. Öresund skulle förstöras av bropelare och andra anläggningar, hette det. Miljövänner har aldrig dragit sig för apokalyptiska förutsägelser. Men en expertgrupp med miljöfolk sa ja och idag kan vi se att bron tvärtom varit stimulerande för fisk och allehanda andra djurarter. Peberholmen är idag ett vetenskapligt eldorado.
Men fanns det då ett behov av en bro? I Stockholm menar man att det inte gör det. Men Skåne-Sjaelland har bron öppnat en ny arbets- och bostadsmarknad. Förra året passerade 7,1 miljoner fordon bron och 11 miljon tog tåget. 20 000 pendlar över bron varje dag, mest svenskar till Köpenhamn. Detta visar brons avgörande betydelse för regionens ekonomiska livskraft. Det ökar försörjningsmöjligheterna för många, men miljöaktivisterna ser det inte så. De tror sig kunna stoppa bilismen genom att inte bygga broar. I grunden är det starkt utvecklingsfientligt.
Det hade kunnat bli en ren järnvägsbro. Hade socialdemokraterna i Danmark fått som de ville hade man fått frakta bilarna på tåget! Hade något sådant blivit verklighet hade bron definitivt blivit ett ekonomiskt fiasko. Nu betalar den sig själv och blir om några år en lysande affär för Danmark och Sverige. Åtminstone för Sverige.
Det må vara sant att Öresundsbron finns där mest för de regionala behoven. Förr hade Köpenhamn närmare till Stockholm än till Malmö. Idag bor tusentals danskar i Malmö.
Sedan invigningsbandet blivit klippt har dock aktiviteterna avstannat.
Vad man måste beklaga är att de båda regeringarna visat så klent intresse för att samordna lagstiftningen i de båda länderna. Inte minst gäller det arbetsrätt och skattevillkor. Svenskar som arbetar i Danmark skattar där men utnyttjar sin svenska hemkommuns service. För det får denna kommun inte tillräcklig kompensation. Reglerna för sjukpenning och a-kassa är olika osv. Dock har det nu, tio år efter invigningen, utlovats framsteg kring detta.
Nyligen var det ett ministermöte om integrationen i Öresundsregionen. Där beslöts dessutom att utreda en andra Öresundsförbindelse, den i Helsingborg.
När det talas om regionförstoring så kommer även Blekinge in i brons intressesfär och gjorde så från början av planeringen. Om den varit till nytta för vårt län kan kanske diskuteras. Men att södra Sverige skulle halkat än längre efter Mälardalen om bron inte funnits, är ingen vågad gissning. Och minns: för tio år sedan sa man att integrerad blir regionen först trettio år efter invigningen!
Lennart Hjelmstedt
Leave a Reply