Med hull och hår?
Vi är med i EU och varje regering måste med hull och hår gå in i samarbetet. Det är kanske oförsynt att dra upp detta bestämda uttalande av Mona Sahlin en dag som denna. Det ligger ju redan tre år tillbaka i tiden och sedan hon yttrade detta har verkligheten ändrats en hel del. Hon ska nu försöka samsas med två EU-fientliga partier, varav det ena, Vänsterpartiet, vill att Sverige ska lämna unionen. De båda partierna går sannerligen inte in med hull och hår för en solidarisk EU-politik.
Nu påstår i alla fall det rödgröna blocket att det råder enighet mellan de tre partierna om EU-politiken men uppgörelsen är lika trovärdig som att påstå att det går att blanda olja och vatten.
Det är fullkomligt uppenbart att flygelpartierna inte tycker som de säger. Överenskommelsen är en valstrategisk nödvändighet och bottnar inte i någon övertygelse. Väljarna genomskådar avsikten.
Lars Ohly (V) är nu plötslig beredd att arbeta inom EU för att arbetstagarna ska få behålla sin rätt att föra lönekamp. Antagligen menar han att den s k Laval-domen som gick facket emot, är ett exempel på att EU är fackföreningsfientligt. Men andra aspekter av samarbetet inom unionen är han nog måttligt engagerad i.
Majoriteten av svenska folket är positivt till EU men inte ens alla socialdemokrater är det. I EU-parlamentet sitter t ex Marita Ulvskog, en känd anti-EU-hök. Blir det regeringsskifte lär hon sitta kvar och bekämpa EU som förut.
MP är till skillnad från systerpartierna ute i Europa, f ö r att krympa EU och hade helst sett att det stannat vid en union om miljöfrågor. MP är exempelvis starkt skeptiskt till de förslag som kommit fram om polissamarbete inom EU och är motståndare till den tillväxt som krävs för att deras idéer om kortare arbetstid och friår ska kunna förverkligas. Partiets hållning idag, att ge upp utträdeskravet, tillkom för att möjliggöra den rödgröna alliansen. Plus att även MP läser opinionsundersökningar som visar att svenskarna blivit alltmer EU-positiva.
Nu ställer V och MP upp på Lissabonfördraget med dess ökade inslag av överstatlighet som de egentligen inte vill stödja. Härtill är det likt biskopen nödda och tvungna. Man får också godta svensk medverkan i Natooperationer.
Att en rödgrön regering ska kunna föra en mer aktiv EU-politik än den nuvarande som Lars Ohly utlovat är inte sannolikt. Det rödgröna blocket kommer att behöva förhandla inbördes om varenda ny fråga med EU-anknytning framöver. 70 procent av ärendena i riksdagen har en EU-anknytning.
Den rödgröna alliansens EU-politik handlar i allt väsentligt om att granska och kritisera. Det är grundattityden. Inte att bidra till sammanhållning och utveckling.
Vänsterpartiets - eller hellre: Lars Ohlys omsvängning från rabiat EU-motstånd till EU-acceptans måste leda till en svekdebatt inom hans parti. Var har dessa besvikna EU-motståndare en tillflyktsort efter detta? Inte hos sverigedemokraterna, väl?
Lennart Hjelmstedt
bildtext: Den rödgröna EU-politiken kommer förhoppningsvis inte att styras av vänsterpartiet, eftersom det är ett parti med utträde ur EU i sitt partiprogram. Det är Lars Ohly, inte vänsterpartiets väljare, som tillfälligt (?) ändrat åsikt för att inte äventyra ett regeringsskifte. Vart tar besvikna vänsterpartiväljare vägen nu?
Leave a Reply