Rätten att skriva och konsten att få publicitet
Jane Betts svarar:
Det verkar inte som om jag lyckats förklara vad det är jag försvarar men jag gör ett nytt försök.
För det första: Vad gäller Kungliga biblioteket och Bibliotekstjänst första klassificering av Gömda, en sann historia, som samhällsmedicinsk litteratur, så går den att förklara. På KB sitter människor som snabbt ska bilda sig en uppfattning om vad en bok handlar om. De kan göra fel.
Jag vet eftersom jag själv har varit anställd på Universitetsbiblioteket i Lund i sju år, varav fyra år på katalogavdelningen som sysslade med just med klassificering av svenska böcker.
Gömda kom att stå på Vn där faktaböcker om kvinnomisshandel står. Både KB och Bibliotekstjänst har nu ändrat klassificeringen till skönlitteratur, Hc.
Uppföljaren Asyl klassades som skönlitteratur redan från början. Lektören ansåg att boken var en blandning av fakta och fiktion och att det inte gick att utläsa vad som var som var sant. (Sydsvenska Dagbladet 20 januari 2009). Den diskussionen borde förts redan med Gömda.
***
För det andra: Det är sant, Defoe reste inte runt med en förklädd Robinson Crusoe. August Strindberg reste inte runt med en maskerad Siri von Essen. Hjalmar Söderberg inte med en förklädd Maria von Platen.
Där måste jag ge kritikerna rätt.
Marklund har iscensatt en otäckt slug marknadsföring för att nå sitt mål – som också varit politiskt – genom att fara runt med en förklädd ”Mia”.
Marklund missbrukade därmed sitt förtroende som seriös journalist genom att marknadsföra boken som en till alla delar sann historia. Och ”Mia” har uppenbarligen använt sig av Liza Marklund för att få ut sina upplevelser som misshandlad och förföljd.
Frilansjournalisten Monica Antonsson reagerade. De som kände sig utpekade i Gömda kontaktade henne. Hon skrev sin bok, Mia, Sanningen om Gömda, där hon ställer handlingen i Marklunds bok mot deras berättelser.
En vanlig läsare har dock inga ledtrådar till vem som är vem i Gömda. Här står varken namn eller ort angiven. (Att de som känner sig utpekade fått helt andra roller i Marklunds bok, borde snarast fria Marklund från alla anklagelser för att ha pekat ut olika personer som brottslingar.)
***
För det tredje: Nej, jag har inte följt debatten om misshandel. Det är böckerna och skrivandet som intresserar mig. Jag läste boken när den kom ut och blev som många andra upprörd. Inte så mycket för att just ”Mias” historia skulle vara sann, utan därför att författaren gav mig en aning om hur det känns att vara misshandlad, förföljd och gift med en man som inte släpper taget.
Räcker inte det? Blir boken bättre om innehållet i detalj stämmer med verkligheten?
***
Den fråga läsarna kan ställa till Marklund är: Varför skrev du inte en reportagebok, där ingen var maskerad, där alla fick säga sitt. Vi vet svaret: Boken hade knappast sålts i en upplaga på över 700 000.
Marklund ville ha i gång en debatt om kvinnomisshandel, kulturkrockar, hur det känns att vara förföljd. Hon ville liksom förlagen, också sälja sin bok. Hon ville ha ut sitt budskap. Med sin journalistiska näsa, sin litterära förmåga och sin känsla för att väcka empati nådde hon sitt mål. Kvinnomisshandeln uppmärksammades.
***
Det hade varit intressant om boken hade blivit ett tryckfrihetsmål. Då kanske det hade blivit klarlagt vad en dokumentär roman är och var gränsen går mellan litterärt verk och en dokumentär.
Marklund synes skriva i den genre som kallas new journalism. Författaren gör grundligt researcharbete och lånar sedan romanförfattarens berättarteknik för att få fram det hon vill säga. Begreppet är inte nytt. Det myntades av Tom Wolfe redan 1973. Vi kommer att få se många böcker i denna genre. Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul var en annan.
***
Vad jag vill säga är att Marklund–Antonssondebatten har större principiell betydelse för litteraturen, än vad som är sant eller falskt i ”Mias” berättelse.
Jag försvarar en författares rätt att skriva och fritt bygga upp handlingen kring sådant som hänt eller skulle kunna ha hänt. Att en bok inte är sann gör den inte mindre bra.
Men, och där ger jag kritikerna rätt, Marklund borde låtit bli att blanda in ”Mia” i marknadsföringen.
Fotnot: Jag har läst alla inlägg på nätet och de hänvisningar som jag lyckats ta fram. För min del är debatten avslutad. Men fortsätt gärna kommentera på nätet www.blt.se
Leave a Reply